Gripandet av Nicolás Maduro i Caracas hyllas i dagarna som en triumf för amerikansk handlingskraft. Men för den som blickar bortom de taktiska framgångarna framträder en betydligt mörkare bild. Trump-administrationens återgång till en råbarkad transaktionalism – där olja, mineraler och ”den starkes rätt” utgör de enda gällande paragraferna – hotar att rasera det fundament av tillit som den västerländska säkerheten vilat på sedan 1945. Det vi bevittnar är inte imperialism i ordets klassiska bemärkelse, utan ett strategiskt haveri maskerat som styrka.
I den nyligen publicerade opinionsartikeln i Washington Post (2026-01-12) blottläggs en djupt problematisk logik: tanken att allianser är tillfälliga affärsuppgörelser snarare än permanenta strategiska tillgångar. När president Trump nu vänder blicken mot Grönland och ställer ultimatum till Danmark, rör han sig farligt nära den punkt där kostnaden för en ”bra affär” blir den totala isoleringen av USA.
Transaktionalismens inbyggda svaghet
Felet med den rena transaktionalismen är dess totala brist på förutsägbarhet. En makt som bara agerar utifrån omedelbar vinst (”I want the oil”, ”I want the minerals”) kan aldrig bygga långsiktiga samarbeten.
- Tillit som hårdvaluta: Allianser som NATO bygger på löftet att man står pall även när det inte är ekonomiskt lönsamt. Om Washington börjar behandla Köpenhamn eller Stockholm som måltavlor för fientliga övertaganden, försvinner incitamentet för allierade att investera i amerikanska försvarssystem eller dela kritisk underrättelseinformation.
- Kortsiktighetens pris: Att säkra kontrollen över Venezuelas olja kan ge en tillfällig ekonomisk fördel, men priset är ett Sydamerika som skjuts rakt i armarna på Kina. Som realismen lär oss: om du beter dig som en mobbare i skolgården, kommer de svagare eleverna förr eller senare att söka beskydd hos din största rival.
”Den starkes rätt” – En gåva till Moskva och Peking
Det mest ironiska med Trumps nuvarande inriktning är hur den validerar exakt det beteende som USA officiellt bekämpar. Genom att hävda att USA har rätt att styra länder i sin ”intressesfär” (den nya ”Donroe-doktrinen”) och antyda militära medel mot Grönland, ger han en moralisk och diplomatisk fribiljett till Vladimir Putin och Xi Jinping.
Om Washington kan annektera resurser från allierade med hänvisning till ”nationell säkerhet”, med vilken logik ska vi då fördöma Rysslands anspråk på de baltiska staterna eller Kinas anspråk på Taiwan?
Genom att underminera den internationella rätten och ersätta den med ”den starkes rätt”, monterar Trump ner det främsta vapen västvärlden har haft: legitimitet. Utan legitimitet återstår bara rå styrka – och i en multipolär värld är det en resurs som inte längre är exklusiv för USA.
Det europeiska förtroendet för USA kraschar
För Europa är situationen nu akut. Hotet mot Grönland har tvingat fram en krass insikt i Bryssel och Köpenhamn: den amerikanska säkerhetsgarantin är i praktiken död. Den danska statsministern Mette Frederiksens varning om att ”allt stannar” vid ett angrepp på en NATO-allierad är inte retorik, det är en dödsattest över NATO.
De långsiktiga konsekvenserna för Sverige och Norden är systemhotande:
- Säkerhetspolitiskt vakuum: Om NATO kollapsar står Sverige ensamt med en försvarsmakt som är dimensionerad för att vara en kugge i ett större maskineri, inte för att operera i total isolering.
- Bilateral fragmentering: Vi ser redan hur USA försöker splittra EU genom att erbjuda särlösningar till enskilda länder (Polen, Ungern) i utbyte mot lojalitet. Detta skapar ett instabilt Europa där interna konflikter återigen kan blossa upp.
- Ekonomisk krigföring: En transaktionell stormakt drar sig inte för att använda tullar och handelshinder mot sina egna ”vänner” för att tvinga fram eftergifter.
Slutsats: Tid för en svensk realism
Trumps agerande i Venezuela och hoten mot Grönland bevisar att vi nu lever i en värld där suveränitet återigen mäts i egen förmåga.
Att USA ”vinner” i Venezuela är en klen tröst om priset är att den västerländska sammanhållningen offras på populismens altare. För Sverige innebär detta att vi omedelbart måste sluta betrakta vårt NATO-medlemskap som en slutstation och istället se det som en osäker försäkring i ett bolag som just nu genomgår en fientlig rekonstruktion. Vi behöver inte bara fler soldater; vi behöver en försvarsindustriell och diplomatisk strategi som kan navigera i en värld där vår närmaste allierade kan vara vårt största hot. Det finns en sanning i realpolitiken och på skolgården. Förr eller senare, så kommer de som blir mobbade av mobbaren att sluta sig samman och göra slut på mobbaren.