Sveriges inträde i NATO i mars 2024 var inte bara en politisk formalitet. Det var den sista pusselbiten i en geostrategisk omdaning som fullständigt har ritat om den militära kartan i norra Europa. Som NATO:s högste ubåtschef, den amerikanske amiralen Bret Grabbe, nyligen konstaterade: Östersjön är nu ”en sjö full av NATO-ubåtar” under enat befäl.
Denna nya verklighet, som demonstrerades under NATO:s nyligen avslutade ubåtsjaktövning ”Merlin”, innebär ett paradigmskifte för den svenska marinen – och en strategisk mardröm för Ryssland.
Från kustförsvar till frontlinje
Den svenska marinchefen, amiral Johan Norlén, formulerar skiftet i svensk doktrin tydligt: Sverige försvarar inte längre bara sina egna kuster. Vi försvarar nu alliansens östra flank. ”Gränsen ligger vid den östra kusten just nu,” sa Norlén.
Sverige har omedelbart förvandlats från en neutral buffertstat till en av NATO:s mest kritiska frontlinjestater.
I decennier har svenskt försvar handlat om att förhindra en landstigning på Gotland eller i Skåne. Nu handlar det om att, tillsammans med Finland och de baltiska staterna, fullständigt dominera Östersjön och därmed låsa in Rysslands marina förmåga.
Rysslands mardröm: Inlåst i Kaliningrad och S:t Petersburg
För den ryska Östersjöflottan är situationen katastrofal. Deras två huvudsakliga baser, S:t Petersburg (längst in i Finska viken) och enklaven Kaliningrad, är nu strategiskt neutraliserade.
- Finska viken – en dödsfälla: För att fartyg från S:t Petersburg ska nå öppet hav måste de passera genom Finska viken, ett smalt sund som nu flankeras av NATO-länderna Finland och Estland. Med integrationen av Sveriges och Finlands avancerade ubåtar, flyg och robotbatterier har detta sund förvandlats till en dödsfälla. Varje ryskt fartyg som lämnar hamn kan identifieras, spåras och bekämpas inom minuter.
- Kaliningrad – en isolerad ö: Den ryska enklaven Kaliningrad är nu helt omringad av NATO-territorium (Polen och Litauen). Dess enda livlina är till sjöss. Men det havet är nu, med amiral Grabbes ord, en ”NATO-sjö”.
Rysslands handfull Kilo-klassubåtar, som opererar från Baltijsk, möter nu en övermakt som är total. NATO har enligt amiral Grabbe ett numerärt överläge på ”tre eller fyra mot en” när det gäller stridsfartyg.
Östersjöns unika miljö – grund (i snitt 60 meter), bräckt och ”stökig” – är som gjord för den typ av smygande ubåtsjakt som de svenska Gotlands-klassubåtarna är världskända för. För Ryssland är det inte längre en fråga om de kan dominera Östersjön; det är en fråga om de ens kan lämna hamn.
Framtidens svenska flotta: Skiftet till fregatter
För att möta sin nya roll som frontlinjestat genomför Sverige nu det största skiftet i sin marina strategi på årtionden: anskaffandet av de nya, större fregatterna i Luleå-klassen.
Detta är ett direkt svar på de nya kraven. Våra nuvarande Visby-korvetter (72 meter) är mästerverk av smygteknik och ubåtsjakt, men de är för små för det som NATO nu behöver.
De nya Luleå-klassfregatterna, som väntas bli runt 120 meter långa, byggs av en specifik anledning: luftförsvar. Amiral Norlén bekräftar att storleken behövs för att rymma ”silos och vapensystem”, det vill säga vertikala robotavfyrningssystem för luftvärnsrobotar (som Sea Ceptor).
Detta skifte är enormt:
- Från korvett till fregatt: Sverige går från en flotta designad för att gömma sig och slå (ASW) till en flotta som aktivt kan skapa en skyddande ”bubbla” över sig själv och andra.
- Från försvar till expeditionär förmåga: Dessa fregatter kommer att kunna skydda sjöfart, delta i internationella NATO-operationer och etablera luftförsvarsdominans över vitala områden, till exempel för att skydda de baltiska staterna.
De svenska bromsklossarna: Förseningar och kostnader
Strategin är glasklar och nödvändig. Den svenska verkligheten är dessvärre lika välbekant. Samtidigt som vi tar på oss detta enorma ansvar plågas våra viktigaste försvarsprojekt av kroniska förseningar och skenande kostnader.
De nya ubåtarna i Blekinge-klassen (A26), som är avgörande för att ersätta vår åldrande flotta, har drabbats av en kostnadsökning på över 100 procent. Leveranserna är nu framskjutna till 2031 och 2035 – en försening som skapar en farlig kapabilitetslucka.
Marinchefens vägran att kommentera förseningarna (”det är en fråga för FMV och industrin”) är ett politiskt standardsvar som inte döljer allvaret.
Sveriges roll i NATO är nu oumbärlig. Vi är portvakten som låst dörren till Östersjön. Men medan strategin är på plats, återstår den smärtsamma svenska utmaningen: att faktiskt leverera fartygen och ubåtarna som strategin kräver – innan det är för sent.