Ett nyligen läckt memo från Trump-administrationens jurister avslöjar en oroande utveckling i amerikansk utrikespolitik. Genom att definiera störtandet av Nicolás Maduro i Venezuela som en begränsad insats snarare än ett krig, har Washington skapat ett juridiskt prejudikat som hotar fundamentet för internationell rätt: den nationella suveräniteten.
ANALYS. Dokumentet, som först uppmärksammades av Military Times, visar hur juridisk akrobatik i Vita huset användes för att kringgå kongressens makt att förklara krig. Genom att hävda att operationen mot Venezuela ”inte nådde nivån för ett krig i konstitutionell mening” och istället tjänade ”viktiga nationella intressen”, har man öppnat dörren för en ny era av militär interventionism maskerad till polisiärt arbete.
En juridisk gråzon med globala konsekvenser
Problemet med detta resonemang är inte bara inrikespolitiskt i USA. När en stormakt börjar behandla främmande länders territorium som brottsplatser där den egna militären agerar polis, undermineras hela den internationella ordningen.
- Urholkning av distinktionen: Krig styrs av internationell humanitär rätt (krigets lagar), medan polisiära insatser styrs av mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Genom att använda elitförband för att avsätta statschefer under förevändning av ”narkotikabekämpning” eller ”demokratiåterställning”, hamnar vi i en rättslig ingenmansland där ingen av dessa regelverk tillämpas fullt ut.
- Prejudikatet för andra stormakter: Om USA kan legitimera militära ingrepp genom att helt enkelt döpa om dem till ”begränsade insatser”, vad hindrar då Kina från att genomföra liknande aktioner i Sydostasien, eller Ryssland från att ”polisiärt” ingripa i sina grannländer?
Suveräniteten som förhandlingsvara
Det mest sensationella i det läckta memot är argumentet att nationella intressen trumfar den territoriella integriteten så länge insatsen är ”begränsad”. Detta är en direkt utmaning mot FN-stadgans artikel 2(4), som förbjuder användning av våld mot en annan stats territoriella integritet.
”Om världen accepterar att en president ensidigt kan definiera vad som utgör ett krig, har vi i praktiken avskaffat det internationella skyddet för mindre stater.”
Genom att använda militären för polisiära syften utomlands, skapar man en global ordning där styrka blir rätt. Detta är särskilt relevant för Sverige och andra små nationer som bygger sin säkerhet på att internationella lagar och gränser respekteras.
Ett hot mot den liberala världsordningen
Washingtons nya doktrin om ”muskulös presidentmakt” är inte bara en fråga om Venezuela. Det är ett symptom på en värld där diplomati och internationell rätt ersätts av unilaterala kraftmätningar.
För Statsmannen är slutsatsen tydlig: När krig döps om till polisinsatser förlorar vi inte bara den juridiska klarheten, vi förlorar även den moraliska kompassen. Att använda militär makt för att ändra politiska förhållanden i andra länder utan att kalla det krig är en feghet som i längden gör världen mer oförutsägbar och farlig. Det är dags för det internationella samfundet att kräva att krig kallas vid sitt rätta namn – och att suveränitet återigen blir okränkbar.